tisdag 6 december 2011

Du kan förändra en hel värld

Ibland tänker jag på den ofantliga kraften till förändring  som finns inuti oss och hur mycket vi skulle kunna uträtta om vi inte var så tysta och likgiltiga. Om vi inte släntrade gatan fram så ovetandes. Jag tänker på det för att jag inte tycker om blodiga revolutioner. Revolutioner för att förändra gör ont, kräver blod och smärta. Martin Luther Kings ord; ”Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad” beskriver människan i mitten på1900-talet, men orden säger ännu på 2010-talet  något om oss. De flesta människor är goda, det goda är norm och världen är full av ömsinta människor. Men vi har alla ett stort ansvar för vad vi gör, för vilken riktning vi väljer att gå. Det är enkelt, ja rent av nonchalant, att tro att det just jag gör bara är en oansenlig droppe i havet, när just det jag gör påverkar ekonomin, klimatet, ja hela världen - ett faktum som kan få det att svindla. I samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat  i just den riktning hon tog. Jag är en droppe i havet, men jag är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion finns. För några år sedan försvann, till exempel, alla miljöfarliga tvättmedel från butikshyllorna, för att du och jag valde det när vi handlade. (Tyvärr har just den  trenden vänt och vattendragen försämrats på nytt, när många hellre handlar i lågprislador där tvättmedlen är billigare. Och miljöfarligare.)


Revolutionens pris
För en tid sedan handlade nyhetsflödet om djurrättsaktivister som vill förändra och sätta fokus på djurens situatiation, främst pälsdjurens. Det är en ädel sak, men är det inte kontraproduktivt? De skriver hotbrev, mordhotar, förföljer och krossar rutor. Sådana revolutioner gör ont och inte bara för de hotade butiksägarna! Utan också för förvirrade minkar som släppts fria ur sina burar och förskrämda springer ut på landsvägarna, lemlästas och får dö en smärtsam död för den goda saken! Det är alla revolutioners pris.
Hur kan man rättfärdiga mordhot och skrämma människor, när målet är något gott och kärleksfullt? Hur värdigt och utvecklat är det gammaltestamentliga öga för öga och tand för tand?  Krig för att uppnå fred är så motsägelsefullt. Nej, jag tror på kraften i varje människa. Den oomfattliga frågan är vad det är som får ömsinta och intelligenta människor att producera köttberg vi inte ens behöver, eller kläder, vi inte heller behöver, av djur som får utstå det outhärdliga? Vad är det som får ömsinta människor att köpa det köttet eller de kläderna? Gåtorna är himmelsvida. Vetenskapen öppnar sig allt mer för det som djurägare vetat i alla tider: djur har känslor! Djur sörjer, djur visar glädje. En apa sörjer sin döda vän, hundar slutar äta av sorg och älgkon skriar i ångest och förtvivlan när hennes kalv skjutits i den mossdoftande skogsgläntan.


Om vi alla i samma ögonblick
Om alla människor slutar äta griskött från kultingar - som, i Sverige, under svår smärta, kastreras utan bedövning för att strax slitas ifrån sina mammor och leva ett stressigt, trångt och plågsamt liv i ett trångt utrymme och till sist gasas ihjäl med kvävningskänslor i ett klaustrofaubiskt schakt -  skulle det inte att finnas någon industriell grisindustri kvar.
Om alla människor slutar att äta kycklingar - som föds upp i maskiner, som aldrig får se sin mamma och som lever ett onaturligt liv med förvridna ben och trängsel - skulle inte den djurhanterigen finnas kvar.
Om alla människor slutar köpa modemössor med tofs av  blåräv - skulle  inte några blårävar tvingas att leva i trånga burar för att senare dödas med en elstav i ändtarmen och en i munnen utan att någonsin ha fått springa med djupa andetag, under blåa himlar på fjällsluttningen.
Om alla människor samtidigt! Det är de goda människornas tystnad och likgiltighet som är gåtan…


tisdag 1 november 2011

Att bli gammal

Å, dessa underbara gamla! Gamla människor blir faktiskt allt vackrare, ädlare och visare. Jo, så är det, även om många vägrar att tro det. Ålderdomen bär en annan slags skönhet än ungdomen. Som antika möbler på Bukowski. Patina. Tyngd. Människan blir liksom uppfylld av allt hon levt och lärt och får ett alldeles speciellt skimmer av alla smärtor och motgångar. Av alla hon mött och skiljts från. Inuti  riktigt gamla människor finns det ett bråddjup, låt oss titta ned i det och hämta kraft, inte bli rädda. Låt oss titta dem i ögonen och inse vi delar denna vandring på planeten, de har bara startat lite före oss. De vet något vi inte vet. De få riktigt gamla jag känner, vill jag vara rädd om, jag vill finnas för dem. Ringa dem. Skicka julkort. Bjuda dem på afternoon tea. 
Men det finns en alldeles speciell åldring, som jag nu ömmar extra för. Han bor kvar hemma, i sin trygghet bland sina möbler och dofter. För än klarar han det, klarar sin hygien ganska bra, är för det mesta klar och redig och får bara hjälp med medicin och mat ett par gånger om dagen. Men aptiten är inte som den varit, den starka, muskulösa arbetarkroppen, som tidigare jobbat så hårt, dag som natt, blir allt magrare och maten verkar smaka allt mindre. Ibland försöker jag bjuda på riktiga godsaker, fresta. Men han petar mest i det. Vill nog, men ser trött ut. Vi vill nog alla när vi blir gamla. Vill ha kvar vännerna, vill kunna äta och vill bo kvar i vårt ombonade hem med utsikten och minnena, inte flytta till ett litet rum på ett speciellt boende  med några enstaka möbler och några böcker med oss. Vi vill leva kvar i den speciella friden som finns i ens eget hem och i vardagen som vi ofta glömmer att uppskatta när vi är mitt upp i den, då när allt är så självklart. Att stiga upp ur sängen, skynda till bussen och köpa julklappar på stan – allt sånt gör vi nästan i förbifarten. Allt sånt är bara flyktiga självklarheter vi knappt ägnar en tanke – när vi inte är gamla. Men en dag skymmer det och ögonen blir grumliga och stegen ur sängen tunga. Min gamle vän sover numera mycket på dagtid, något vi andra kanske avundas i våra hetsiga nu, men som för honom blivit ett måste när tröttheten och sömnen omfamnar mest hela tiden. Gamla verkar förresten sova mer på dagen än på natten. På nätterna kommer hans oro och precis som på ålderdomshemmet, där jag arbetade för många år sedan och där gamlingarna förvirrade kom ut ur sina rum med kläderna på sned och ropande efter  mamma, som antagligen varit död i femtio år, precis så kan det bli för min gammelvän också. Han blir så otrygg på natten och kan ropa ut sin förtvivlan i vargtimman. Men så kanske det kan bli för vem som helst. Vargtimman är inget att leka med. Den likbleka timman klockan tre på natten…
Jag inser att han är gammal nu, att tiden är utmätt. Men alldeles nyss var han ung, precis som vi alla. Allting var nyligen. Sådan är tiden, mycket kort. Alldels nyss kunde han springa och träna, precis som jag. Alldeles nyss kunde han äta stora portioner med mat, precis som jag. Alldeles nyss kunde han arbeta många timmar i sträck, precis som jag. Nu är hans leder stela, kroppen krum och mager och helt nära honom kan jag ana gammelmansdoften, den där blandningen av damm, trötthet och instängdhet. Den ovädrade ålderdomen.  Under hans goda och klara goda stunder är det trevligt att prata med honom om livet och meningen. Jag får ropa väldigt högt för han är nästan helt döv och vi kan skratta åt missförstånden. Om livet får ha sin naturliga gång kommer han att lämna det långt före mig, jag kommer då att sörja och minnas. Jag har varit med om honom, jag kan aldrig förlora honom. Han är nästan hundra människoår och han är vår katt.


fredag 21 oktober 2011

Det är bråttom


Häromdagen sprang jag vår Bokskogsrunda, den omfamnande och magiska Bokskogsrundan. I början av rundan är det mest djup, trygg granskog, men sedan kommer bokarna som gett namn åt rundan. De ömsinta och godmodiga bokarna. I skimret av deras lövverk om våren känns det mesta möjligt och överkomligt, stegen blir så lätta, lätta och tiden går lite långsammare. Varje krön, varje backe känner löpstegen igen och bofinkarna hälsar, men just denna dag, just denna soldränkta, kantarelldoftande höstdag, vände livet, klövs tillvaron i stycken. Det tog flera sekunder innan min hjärna förstod och kunde omfamna vad som hänt. Det tog ännu fler sekunder för mig att reda ut exakt var jag befann mig. Som när man förvirrat vaknar ur en djup sömn och inte har koll på tid och rum. Det var den lilla sjön som avslöjade min position. Sjön låg nu helt nära skogsvägen, sjön som knappt syns annars, om man inte väljer stigen österut förstås, stigen bortåt Posta-Johans, då springer man ett stycke utefter sjön. Men nu, nu låg den helt i öppen dager och blev  ett landmärke för hjärnan att kunna orientera sig. All skog var nämligen borta! Den djupa skogen fanns inte längre och jag såg kullar och krön och vyer jag aldrig sett. Världen var helt ny. Jag sörjer alltid skog som försvinner, alla stammar, kronor och årsringar. Allt som träden upplevt under åren. Människor och maskiner, häst och vagn, krig och fred. Allt har de sett. Granar som är 70, 80 år är vänner man sörjer. Tallar på drygt 100 år, som försvinner, lämnar stora hål i ens liv. För att inte tala om de väna bokarna. Klart man skälver till.

Vi har så bråttom, vi små människoknytten. Bråttom till jobbet, bråttom till skolan, bråttom till mötet…Bråttom att bygga, bråttom att uppfinna, bråttom att resa långt bort…Allt är stort och snabbt. Skogsbruket med stora maskiner, gör stora kala, översvämmade ytor där fåglarna tidigare bodde, gör stora sår i kulturmiljöer, skär sönder löprundor…
Närmre stan, på åkrarna där mina förfäder odlade vete och hade sin boskap, sina hönor och röda vinbär, finns nu ICA Maxi och flera hundra nya, betonggrå, tättbyggda bostäder. Men tofsviporna bor ännu kvar i de delar där det ännu växer gräs, även om många av dunbollsungarna blir ihjälkörda av hetsiga pendlare på väg. På väg till jobbet, skolan, mötet…På väg till framtiden…Det är nämligen väldigt bråttom…

tisdag 11 oktober 2011



Efteråt är en annan tid
Jag skälver. Precis som höstlöven, de gulgula och karminröda. Än en gång är vi omfamnade av förmultning, förgängelse och förvåning. Än en gång höst, hur hände det? När blev det djupblå maj till juni? Det omtänksamma augusti till september? Jag vill inte bli överrumplad av tiden, vill hålla sommaren kvar i ett långsamt farväl, men varje år samma sak. Denna plötsliga insikt att sommaren slank iväg utan att jag hann ta ett riktig avsked. Ändå fick jag säkert förvarningar, precis som i livet självt. En dag var det för kallt för att bada, kvällarna blev ju mörkare och fågelungarna försvann. Tydliga varningar. Vi blir faktiskt ofta varnade. Innan man blir förkyld har kroppen varnat med trötthet - men man vilade inte. Innan man fick punktering långt hemifrån minns man hur svagt däcket kändes när man körde över den där vägkanten - men man brydde sig inte. Innan man stängde ytterdörren helt, fastnade den i ett halvstängt läge och man fick ta i för att få den riktigt stängd - då först kom minnet att man glömt nyckeln där inne. Dessa påminnelser och föraningar som vi inte hinner ta till oss. Först efteråt förstår vi. Efteråt är en annan tid…

Jag öppnar tidningen, skummar över familjesidorna och ser en dödsannons med hjärtan. "Min älskling och världens bästa mamma" läser jag och i min bröstkorg blir hjärtslagen till klingande is. "Trafikolycka, ofattbar saknad och du var mitt allt" läser jag vidare och jag slutar att andas. Sådana hjärtskärande, ituslitande händelser, när människor drabbas av det värsta, skär ett snitt i tiden och den stannar. Jag tar ett djupt andetag och förundras över att tågen går, fåglarna kvittrar och mataffären öppnar - när det värsta har hänt! Hela världen borde stanna till i det ohyggliga efteråt och ta djupa, eftertänksamma andetag. Vad kunde de ha gjort för att förhindra det värsta? Fick de varningar?

För en tid sedan såg jag en personbil som körde ut från skolan, som jag passerar när jag är på väg hem.  Bilföraren gjorde som så många andra bilförare gör i 2000-talets brådska, hon körde skyndsamt och utan nåd ut från sin skolutfartsväg, rakt ut på landsvägen med de stora timmerbilarna. Timmerbilar är väldigt stora och väldigt tungt lastade och har en väldigt lång bromssträcka. Jag var den som kom i motsatt riktning och mötte den sorglöse bilföraren och timmerbilen. Timmerbilen satte på hela sin helljus- och extraljusutrustning för att signalera fara. Skulle han köra in i bilen som kommit ut från skolan eller köra om den och möta mig som kom från motsatt håll?! Jag sneglade åt höger, åt de fria åkrarna och fria fåglarna, och drog andan.  Men timmerbilen lyckades retardera och bilen från skolan lyckades accelerera och livet stod på allas vår sida. Och det blev inget snitt i tiden. Inget outhärdligt efteråt. Bara ett eftertänksamt efteråt.

Har ni hört om Hopiindianerna? Att deras språk inte lär ha några grammatiska formler eller ord som uttrycker tid.  Inga ord för dåtid, inga uttryck för framtid . Deras liv är inget flöde från då till nu till sedan. Det finns ingen skillnad mellan det som ÄR och det som VAR. Barnet föds för10 år sedan. Det som hänt dem i det förflutna fortsätter att verka i nuet, tänker de! Visst gäller det att tänja på sina tankebanor, långt, långt? Även deras framtid finns alltid med dem, likt ett frö, ända från födelseögonblicket, det skall bara manifesteras. Eftersom Hopiindianerna lever och verkar i framtiden samtidigt som i nuet vet de att de kan påverka sina liv. Då, nu och sedan är samma plats! Allt är ett förlängt, evigt nu. Detta är nog nästan omöjligt för våra västerländska hjärnor att ta in. Men det vore nog bra ändå, att leva som Hopiindianer. Ibland. När vi har nutidsbråttom till jobbet, till flyget, till skolan, till mötet, till framtiden - kan nu och sedan flätas samman i vårt inre. För inga möten, inga tider, inga flyg, inga tåg i världen är värda det allra värsta. För om det värsta hände och vi efteråt, i det långdragna efteråt, fick möjlighet att vrida tiden tillbaka och göra annorlunda, så skulle vi ge allt vi har för att få tiden tillbaka. Både i det lilla, lilla och i det stora. Vi behöver inte ge allt vi har - vi kan vrida fram tiden inom oss, besinna oss, lyssna på varningar - mitt i nuet!  Då händer inte det värsta. Men höstens vackra, pampiga intåg kunde jag inte ha förhindrat, men jag kunde ha tagit ett värdigt avsked av sommaren. Det kunde jag… 


måndag 26 september 2011

Vänner är som svalor - kommer ibland åter

Så såg jag dem idag. Ladusvalorna högt uppe på våra telefonledningar, de var säkert hundratals som väntade på start i sin himmelsblå utrikeshall. Starten inför det långa loppet ned till Sydafrika. Så långt, så hjärtskärande långt. 600 svindlande, oavbrutna mil med sina fjäderlätta kroppar, sin skörhet och sin längtan bort. De försvinner och svirrar inte omkring här längre ovanför smörblomsängen, de attackerar inte huskatterna som aggressiva krigsplan. Svalungarna behöver inte matas med tusentals flygfän. Deras kvällstjatter under sommarkvällarna upphör. Jag förlorar dem. De försvinner långt, långt bort...Men inuti mig finns de kvar som ett avlägset, tryggt minne om sommar, höga himlar och eviga kvällar. Inuti mig glömmer jag dem aldrig. Och tänk en dag, en avlägsen dag i maj, kommer många av dem åter till vår telefontråd.

Jag ville inte Facebook. Jag ville inte snuttifierad vänskap och slarvigt babbel på nätet. Jag vill träffas, prata allvar, omfamna och äta kanelbullar tillsammans. Men häromdan öppnade jag försiktigt Facebookdörren, öppnade upp till i en rymd större än den till Sydafrika. Och! Den ena fågeln efter den andra dök upp. Frågade om vänskap. Satte sig på min telefontråd och om vi vill kan vi på nytt nå varandra. Så nära varandra. Alla vi! Igen.
Så många vänner vi möter, lär känna och omfamnar under ett liv. Och så många vi förlorar på vägen. Så många som flyger långt, långt bort. Tänk att vänner på Facebook kan vara som så. Som återvändande svalor på en telefontråd.