Att bli gammal

Å, dessa underbara gamla! Gamla människor blir faktiskt allt vackrare, ädlare och visare. Jo, så är det, även om många vägrar att tro det. Ålderdomen bär en annan slags skönhet än ungdomen. Som antika möbler på Bukowski. Patina. Tyngd. Människan blir liksom uppfylld av allt hon levt och lärt och får ett alldeles speciellt skimmer av alla smärtor och motgångar. Av alla hon mött och skiljts från. Inuti  riktigt gamla människor finns det ett bråddjup, låt oss titta ned i det och hämta kraft, inte bli rädda. Låt oss titta dem i ögonen och inse vi delar denna vandring på planeten, de har bara startat lite före oss. De vet något vi inte vet. De få riktigt gamla jag känner, vill jag vara rädd om, jag vill finnas för dem. Ringa dem. Skicka julkort. Bjuda dem på afternoon tea. 

Men det finns en alldeles speciell åldring, som jag nu ömmar extra för. Han bor kvar hemma, i sin trygghet bland sina möbler och dofter. För än klarar han det, klarar sin hygien ganska bra, är för det mesta klar och redig och får bara hjälp med medicin och mat ett par gånger om dagen. Men aptiten är inte som den varit, den starka, muskulösa arbetarkroppen, som tidigare jobbat så hårt, dag som natt, blir allt magrare och maten verkar smaka allt mindre. Ibland försöker jag bjuda på riktiga godsaker, fresta. Men han petar mest i det. Vill nog, men ser trött ut. Vi vill nog alla när vi blir gamla. Vill ha kvar vännerna, vill kunna äta och vill bo kvar i vårt ombonade hem med utsikten och minnena, inte flytta till ett litet rum på ett speciellt boende  med några enstaka möbler och några böcker med oss. Vi vill leva kvar i den speciella friden som finns i ens eget hem och i vardagen som vi ofta glömmer att uppskatta när vi är mitt upp i den, då när allt är så självklart. Att stiga upp ur sängen, skynda till bussen och köpa julklappar på stan – allt sånt gör vi nästan i förbifarten. Allt sånt är bara flyktiga självklarheter vi knappt ägnar en tanke – när vi inte är gamla. Men en dag skymmer det och ögonen blir grumliga och stegen ur sängen tunga. Min gamle vän sover numera mycket på dagtid, något vi andra kanske avundas i våra hetsiga nu, men som för honom blivit ett måste när tröttheten och sömnen omfamnar mest hela tiden. Gamla verkar förresten sova mer på dagen än på natten. På nätterna kommer hans oro och precis som på ålderdomshemmet, där jag arbetade för många år sedan och där gamlingarna förvirrade kom ut ur sina rum med kläderna på sned och ropande efter  mamma, som antagligen varit död i femtio år, precis så kan det bli för min gammelvän också. Han blir så otrygg på natten och kan ropa ut sin förtvivlan i vargtimman. Men så kanske det kan bli för vem som helst. Vargtimman är inget att leka med. Den likbleka timman klockan tre på natten…

Jag inser att han är gammal nu, att tiden är utmätt. Men alldeles nyss var han ung, precis som vi alla. Allting var nyligen. Sådan är tiden, mycket kort. Alldels nyss kunde han springa och träna, precis som jag. Alldeles nyss kunde han äta stora portioner med mat, precis som jag. Alldeles nyss kunde han arbeta många timmar i sträck, precis som jag. Nu är hans leder stela, kroppen krum och mager och helt nära honom kan jag ana gammelmansdoften, den där blandningen av damm, trötthet och instängdhet. Den ovädrade ålderdomen.  Under hans goda och klara goda stunder är det trevligt att prata med honom om livet och meningen. Jag får ropa väldigt högt för han är nästan helt döv och vi kan skratta åt missförstånden. Om livet får ha sin naturliga gång kommer han att lämna det långt före mig, jag kommer då att sörja och minnas. Jag har varit med om honom, jag kan aldrig förlora honom. Han är nästan hundra människoår och han är vår katt.