Maj är min favoritmånad. Den är så blåsippsblå, så björklövsgrön och så oändligt löftesrik. Dörren till sommaren står på glänt och allt finns där framför oss. Allt ljus och alla äventyr. Allt känns möjligt i maj och allt det vackraste i naturen exploderar i ett orkesterverk av skönhet och värme: syrener, mandelblom, hägg, liljekonvaljer och tröstergöken. Dag för dag blir det allt ljusare. Denna korta, djupblå tid kan få vem som helst att andas lugnare. Men nu har mer än halva maj gått, älskliga maj, och det är sig inte likt. Jag träningscyklar, jag cyklar för att handla och jag springer med vantar, för tunna vantar! Det skall inte gå att använda för tunna vantar i maj. Det är 5 grader och tomaterna huttrar i växthuset och vindarna från Kattegatt påminner mer om höstvindar friska. Vi var på gökotta i 1600-talsbyn Äskhult, de gammelgrå ladorna och boningshusen hukade i snålblåsten och kallregnet. Denna maj månad förvånade även de 400 år gamla husen som varit med om en och annan försommar. På gökottan vandrade vi med den godlynte och charmige fågelskådaren (fast själv säger han att han är fågelåskådare!) Jan Stenberg och ingen gök hörde vi, endast en tapper koltrast och ett varningsläte från en bofink. Annars tyst i skogen. Fåglarna huttrade. Vi huttrade. Och jag hade alldeles för tunna vantar.
Det är så lätt att bli ledsen och tänka på allt som är svårt när det känns som november i maj. Jag börjar att tänka på den tre år långa juridiska striden med mannen som tappat giftigt asfaltsavfall på vår brunn, på att vår katt kanske tagit flugsnapparehonan, på felaktigt utförda operationer i min löparfot och på att ishockey-VM pågår. (I maj!) När en ledsamhet överfaller en är det lätt att hemfalla åt fler grubblerier. Grubblerier och tankar är liksom utspilld honung, de rinner iväg, blir större till ytan. Det gäller att sluta grubbla och grotta ned sig, det gäller att tvinga tankarna i annan riktning. Snabbt som ögat. Det finns en mycket gammal hymn från 1647: "Bort mit hierta medh the tanckar" i omarbetad form finns den nu som psalm med titeln "Bort med tanken sorgsna hjärta". De orden är en bra mental uppmaning när kölden och det svåra försöker få fotfäste i ens inre. Tankar kan man styra, tankar kan man få att gå andra vägar och då blir livet i ett slag helt annorlunda. Denna inneboende möjlighet finns i djupet hos oss alla.
Nu får vi hoppas på juni! Men! Juni är ju inte lika älsklig, inte lika hoppfull och inte lika blåsippsblå. Juni är mer utslätad och mindre blommig. Och i juni blir dagarna åter kortare - nej bort med tanken sorgsna hjärta!
