Ett evigt nu

Idag, under förtroendefulla och susande bokar, mötte jag Tiden. De ålderstigna bokarna stod med stolta ryggar runt en faluröd kyrka med dalablå fönsterfoder. Det var vår kyrka, den kyrka vi gifte oss i 1996 och vi var här på ett ledsamt återbesök. Vår präst, som vigde oss, hade gått ur tiden och vi kom tassande denna andlöst tysta sommarmorgon med en rund bukett med röllekor och rosa rosor. Det var två timmar kvar till begravningsakten och vi var helt ensamma. Vår avsikt var inte att gå på själva begravningen, så nära stod vi  inte vår bröllopspräst, men en bukett av spröd tacksamhet ville vi ge. Vi har i alla år, på vår bröllopsdag den första juni, skickat ett vykort till henne. Ett kort om kärlek och liv, en påminnelse om de band hon knöt ihop åt oss. Portarna in till kyrkan stod nu öppna och vi gick in i tystnaden och den mörka mäktigheten. Ett djupt andetag och vi såg kistan där längst inne i koret. Vi gick gången fram med varsamma steg, fram mot altarringen, som då en gång. Kistan var täckt av en vacker, broderad kistsvepning av dyrbart och tungt tyg med en enkel röd ros ovanpå. Där stod vi så, helt nära altarringen och vår döde präst och tiden gjorde ett kvantsprång och allt blev till förlängt nu: Den gnetande orgelmusiken, brudbuketten med lin, pianosolot,  tårarna och våra linnekläder. Allt kom åter. Alla satt på nytt där  i de gamla träbänkarna, snyftningarna och sången ekade genom tiden och prästen Clary log i sina vita prästrock. Nu och då gled över och in i varandra som i en powerpoint-presentation. Sådant gör tiden med oss. Allt verkar ske i ett förlängt nu och vi förstår ingenting. Och bokarna på kyrkbacken log åt oss i sommarbrisen.

Vad händer med oss alla?

Ibland är det skönt att tycka saker, att vara tyckmycken och utgjuta sig. Inte för ofta så man förgiftar sitt sinne, men ibland är en rening befriande. Då funderar jag kanske på begreppet vuxen. Vi blir vuxna på artonårsdagen, det vill säga juridiskt fullvärdiga medborgare. Vackert, visst är det? Men! Många är inte vuxna på myndighetsdagen, sannerligen inte. Fysiskt är många färdigutvecklade, men inte mentalt och känslomässigt. Det kan ta hela liv, om ens det räcker. Min körskollärare sa: När ni fått era körkort betyder det inte att ni kan köra bil! Nej, det betyder endast att ni får lov att köra bil utan lärare! Just så, tror jag nämligen att det är med artonårsdagen och själva livet! Vi får ett livets körkort - men det betyder bara att vi får ge oss ut i livet utan lärare, utan en förmyndare. Då gäller det att vara ödmjuk. Men ute i världen finns så många myndiga som bara är utklädda till vuxna, i kostym och dräkt. I en fin befattning och dyra skor, men som på en del mentala plan knappt nått tioårsåldern. Så tänker jag ibland - när jag blir irriterad. 


Häromdagen stod det i tidningen om problem med järnvägsövergången på Varbergs station. Lokförarna vädjar. Trafikverket vädjar.Vet ni varför? Jo, myndiga människor smiter ofta under de nedfällda bommarna eller när bommarna är på väg ned. Vid den stora stationen i Varberg! Detta är så vanligt att lokförarna mår dåligt. En lokförare kunde berätta om en man som klivit under bommarna med två barn i barnvagn! Så håller det på i Varberg. Kvinnor, män, unga och gamla struntar helt i järnvägsbommar. Är detta så klokt och myndigt? Är inte regler, takt och ton - både i stort och smått - något vi får lära oss redan på dagis? Vad händer på vägen? Efter dagis, menar jag?! Vad har hänt med de som visar sina barn att man går under nedfällda bommar? Eller de som rättfärdigar 80 km i timman genom ett samhälle - för att just deras möte är viktigare än risken att trasa sönder ett barn? Visst undrar vi alla också vad som hänt inuti en kommunikationsdirektör för Röda Korset som får för sig att svindla den behjärtansvärda organisationen på flera miljoner kronor så att han kan kakla om sin swimmingpool och göra resor till Dubai? Tänk Röda Korset! Han bedrog små ivriga tanter som stickar vantar och bakar citronmuffins för en bättre värld! 


Precis som man kan undra om det lilla: Vad har hänt med kunder som står och plockar sin jordgubbsask överfull med jordgubbar från andra kartonger? Vad har livet gjort med de som med ett ursinnigt leende tränger sig före - alla som redan köat så länge  -  när en ny kassa öppnar? Vad gjorde livet med kvinnan som bara kastar en begagnad barnblöja in bland de späda, limegröna björkarna på rastplatsen? Eller med mannen som tömmer en överfull askkopp i diket med gökärt? Eller familjen som baxade ut sitt trasiga kylskåp i en svensk försommarskog? Vad händer med oss alla? Efter dagis? Där ute i livet! På järnvägsstationen! På vägarna! I mataffären! I kommunfullmäktige! I världspolitiken!