tisdag 28 augusti 2012
Konsten att älska ändå
Morgonen är sval, augustisval. Dimmorna på ängen håller på att
avsluta sin nattliga dans och solen är redan ett gott stycke upp på himlen. Nu
känns sommaren skör och förgänglig, som en mycket gammal farmor. Jag rensar
rödbetslandet och på avstånd hörs plötsligt gevärsskott. Bortom bergen. Bortom
gammelgranarna och purpurljungen. Kanske ett eko av död, söndertrasade lungor
och ett hjärta som slutar slå mitt i det sköna språnget över en augustiäng.
Mitten av augusti har passerats och det är tillåtet att på nytt jaga
rådjursbockar. Jag vet, jag vet om livet och döden och människans villkor på
Jorden. Men jag kan ändå aldrig någonsin omfamna det ohyggliga i att skjuta ett
djur mitt i livssprånget. Inga förklaringar ger mig tröst. Dessutom vet jag att
en älgko kan skrika ut sin ohyggliga förvirring och smärta när hennes kalv
blivit skjuten. Så jag kan inte förlika mig med jägare. Men. Det finns ju så
många människor och företeelser i världen jag inte kan förlika mig med och jag
måste titta in i människans bråddjup och förstå att allt och alla är uppbyggt
av svart och vitt. Av sorg och glädje. Av gott och ont. Av klarhet och
förvirring. Det mesta i livet är vävt av motsatser: Samhällen, släktingar och
vänner! Vi måste förhålla oss och älska ändå - annars blir vi stående ensamma
på Jordens yta och kanske skulle ingen älska mig. Vi håller på politiska partier – trots att vi inte håller med i
alla frågor Vi älskar våra vänner och släktingar – trots att de har dåliga
sidor. Nu kanske att älska ibland är att ta
i, men vi kan tycka om, acceptera och bortse från det vi uppfattar som svart
och dåligt och svårt hos människor. Livet blir så mycket enklare när man kan
förhålla sig. Man blir stark av det och lätt som
augustidimman på en äng.
lördag 11 augusti 2012
Tusen kronor för virkestjyven!
När vi cykeltränar kan vi välja att cykla söderut, mot
hjärtat av Halland där allt är gudagott. Luften är högre, himlen blåare och
livet längre än på många andra ställen på Jorden. Men vi kan också cykla norrut eller åt
nordost och då kommer vi efter ett tag att lämna Halland och hamna i
Västergötland. Något uppnosigt kallar vi dessa områden för regnbältet. Trots regnrisken är en favoritrunda en som
leder rakt in i regnbältet, men då också till bergen med mer motstånd och högre
puls. Då hinner man tänka, där på cykeln.
Om livet och meningen och Västergötland. Visst kan jag undra över nådegåvan att vara född och uppvuxen i slutet av nittonhundratalet och att jag, istället
för att tvätta lakan i en iskall bäck, lägger min muskelkraft och mina hjärtslag
på en tjugosjuväxlad Cannondale. Så ofantligt oförtjänt. Vägen bär uppför när
vi trampar mot Marks kommun och passerar Posta-Johans väg, en gammal brevbärare.
Bodde han på den vägen? Eller delade han bara ut posten där? Tänk hans tramptag! Tyngre och helt säkert
färre än tjugosju växlar. Men å andra sidan blev han nog bjuden på sockerkaka
och mjölk i var och varannan stuga i en tid när Posten ännu var en robust institution
av stolthet och pålitlighet. Redan här försvinner slättlandskapen och
stigningarna börjar, de ljuva. Det är en lång, ganska öde sträcka som slingrar
sig uppåt, uppåt i olika etapper i minst en mil. Granskog. Myr. Granskog. Myr.
Här är gammal gränsbygd mellan Sverige och Danmark! Västergötland var svenskt
och Halland danskt och i dessa stora djupa skogsområden fanns det både
stråtrövare och deserterade knektar. För befolkningen i Halland lär 1500- och
1600-talen ha varit de värsta genom alla tider. Laglöshet, mord och dråp var nämligen vanligt
i skogiga gränstrakter. Allt vi möter nu är en splitterny Volvo V 40, den utgjorde
ingen större fara, även om bilister idag är de enda stråtrövare vi nutidsmänniskor
behöver frukta på vägarna. Vi glömmer gärna att handskas varsamt med hastighet! Det gäller även på en racer
känner jag när vi viner utför en backe och doften av pors och fukt ger mig
vingar.
Bergen vi beklättrat är i själva verket en drumlin.
Funderar ni ofta över drumliner? Över
landskapens form, inlandsisars härjningar och vår litenhet. I allt. Jag visste
inte ens om drumliner, jag enkla människobarn. Men väl uppe i Ubbhult är vi
mitt på en valryggsformad drumlin skapad av moränryggar. Ubbhultsdrumlinen!
Minst en mil lång med vid svindlande utsikt över berg och himlar. Denna ljusa, milsvida
öppning i västgötaskogarna är jordbruksbygd och vi ser Gunnagårds ekologiska
odlingar och en eko-by och jag tänker att sakta, sakta bygger vi ändå en bättre
värld. Vid kapellet brukar vi äta en
energikaka, ja det är ju inget kapell längre, endast en stengrund och
stentrappa, för det lilla näpna träkapellet brann ned för ett par år sedan en
kulen natt strax före jul. På den nakna stentrappan kan man ana de fjäderlätta stegen
av alla brudpar som tassat in där med bankande hjärtan. Eller förnimma de
blytunga stegen av sorgens kistbärare. Hörs inte orgelmusiken? Eller suckarna? Genom tid
och år…
Nedför drumlinen! Åt öster och här är det usel tjärasfalt
med gropar och sprickor. Tag det varligt, tag aldrig risker med höga
hastigheter i livet! Flera långa sjöar i ett bergigt landskap ger en vision av
Norge och kylslagna mornar och kvällar dansar älvor långdans här. Inne i ett
buskage, inte långt från sjökanten, står sedan flera år en stor handskriven träskylt.
Jag älskar den, allt den står för av moral och kampvilja! ”1000
kr till den som sätter fast virkestjyven” men man ser också att efter ett tag
har 1000 kronor korsats över och ersatts med: ”2000 kr till den som sätter fast
virkestjyven” Han har inte gett upp, skogskarlen vars virke någon stjäl. Det finns alltså ännu stråtrövare. Vad jag än trodde. Men på racercyklarna år 2012 känner man sig
ändå rätt så trygg i gränstrakterna, det goda är norm och jag kan tänja ut trötta muskler efter
mina träningspass. Det gjorde inte gamlafarmor efter att ha tvättat en hel dag
i bäcken. Sådant har tiden gjort för oss och då borde alla hålla sig för goda att stjäla virke!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)