tisdag 28 augusti 2012

Konsten att älska ändå

Morgonen är sval, augustisval. Dimmorna på ängen håller på att avsluta sin nattliga dans och solen är redan ett gott stycke upp på himlen. Nu känns sommaren skör och förgänglig, som en mycket gammal farmor. Jag rensar rödbetslandet och på avstånd hörs plötsligt gevärsskott. Bortom bergen. Bortom gammelgranarna och purpurljungen. Kanske ett eko av död, söndertrasade lungor och ett hjärta som slutar slå mitt i det sköna språnget över en augustiäng. Mitten av augusti har passerats och det är tillåtet att på nytt jaga rådjursbockar. Jag vet, jag vet om livet och döden och människans villkor på Jorden. Men jag kan ändå aldrig någonsin omfamna det ohyggliga i att skjuta ett djur mitt i livssprånget. Inga förklaringar ger mig tröst. Dessutom vet jag att en älgko kan skrika ut sin ohyggliga förvirring och smärta när hennes kalv blivit skjuten. Så jag kan inte förlika mig med jägare. Men. Det finns ju så många människor och företeelser i världen jag inte kan förlika mig med och jag måste titta in i människans bråddjup och förstå att allt och alla är uppbyggt av svart och vitt. Av sorg och glädje. Av gott och ont. Av klarhet och förvirring. Det mesta i livet är vävt av motsatser: Samhällen, släktingar och vänner! Vi måste förhålla oss och älska ändå - annars blir vi stående ensamma på Jordens yta och kanske skulle ingen älska mig. Vi håller på politiska partier – trots att vi inte håller med i alla frågor Vi älskar våra vänner och släktingar – trots att de har dåliga sidor. Nu kanske att älska ibland är att ta i, men vi kan tycka om, acceptera och bortse från det vi uppfattar som svart och dåligt och svårt hos människor. Livet blir så mycket enklare när man kan förhålla sig. Man blir stark av det och lätt som augustidimman på en äng.



lördag 11 augusti 2012

Tusen kronor för virkestjyven!


När vi cykeltränar kan vi välja att cykla söderut, mot hjärtat av Halland där allt är gudagott. Luften är högre, himlen blåare och livet längre än på många andra ställen på Jorden.  Men vi kan också cykla norrut eller åt nordost och då kommer vi efter ett tag att lämna Halland och hamna i Västergötland. Något uppnosigt kallar vi dessa områden för regnbältet.  Trots regnrisken är en favoritrunda en som leder rakt in i regnbältet, men då också till bergen med mer motstånd och högre puls.  Då hinner man tänka, där på cykeln. Om livet och meningen och Västergötland. Visst kan jag undra över nådegåvan att vara född och uppvuxen i slutet av nittonhundratalet och att jag, istället för att tvätta lakan i en iskall bäck, lägger min muskelkraft och mina hjärtslag på en tjugosjuväxlad Cannondale. Så ofantligt oförtjänt. Vägen bär uppför när vi trampar mot Marks kommun och passerar Posta-Johans väg, en gammal brevbärare. Bodde han på den vägen? Eller delade han bara ut posten där? Tänk hans tramptag! Tyngre och helt säkert färre än tjugosju växlar. Men å andra sidan blev han nog bjuden på sockerkaka och mjölk i var och varannan stuga i en tid när Posten ännu var en robust institution av stolthet och pålitlighet. Redan här försvinner slättlandskapen och stigningarna börjar, de ljuva. Det är en lång, ganska öde sträcka som slingrar sig uppåt, uppåt i olika etapper i minst en mil. Granskog. Myr. Granskog. Myr. Här är gammal gränsbygd mellan Sverige och Danmark! Västergötland var svenskt och Halland danskt och i dessa stora djupa skogsområden fanns det både stråtrövare och deserterade knektar. För befolkningen i Halland lär 1500- och 1600-talen ha varit de värsta genom alla tider.  Laglöshet, mord och dråp var nämligen vanligt i skogiga gränstrakter. Allt vi möter nu är en splitterny Volvo V 40, den utgjorde ingen större fara, även om bilister idag är de enda stråtrövare vi nutidsmänniskor behöver frukta på vägarna. Vi glömmer gärna att handskas varsamt med hastighet! Det gäller även på en racer känner jag när vi viner utför en backe och doften av pors och fukt ger mig vingar.
Bergen vi beklättrat är i själva verket en drumlin. Funderar ni ofta över drumliner? Över landskapens form, inlandsisars härjningar och vår litenhet. I allt. Jag visste inte ens om drumliner, jag enkla människobarn. Men väl uppe i Ubbhult är vi mitt på en valryggsformad drumlin skapad av moränryggar. Ubbhultsdrumlinen! Minst en mil lång med vid svindlande utsikt över berg och himlar. Denna ljusa, milsvida öppning i västgötaskogarna är jordbruksbygd och vi ser Gunnagårds ekologiska odlingar och en eko-by och jag tänker att sakta, sakta bygger vi ändå en bättre värld. Vid kapellet  brukar vi äta en energikaka, ja det är ju inget kapell längre, endast en stengrund och stentrappa, för det lilla näpna träkapellet brann ned för ett par år sedan en kulen natt strax före jul. På den nakna stentrappan kan man ana de fjäderlätta stegen av alla brudpar som tassat in där med bankande hjärtan. Eller förnimma de blytunga stegen av sorgens kistbärare.  Hörs inte orgelmusiken? Eller suckarna? Genom tid och år…
Nedför drumlinen! Åt öster och här är det usel tjärasfalt med gropar och sprickor. Tag det varligt, tag aldrig risker med höga hastigheter i livet! Flera långa sjöar i ett bergigt landskap ger en vision av Norge och kylslagna mornar och kvällar dansar älvor långdans här. Inne i ett buskage, inte långt från sjökanten, står sedan flera år en stor handskriven träskylt. Jag älskar den, allt den står för av moral och kampvilja! ”1000 kr till den som sätter fast virkestjyven” men man ser också att efter ett tag har 1000 kronor korsats över och ersatts med: ”2000 kr till den som sätter fast virkestjyven” Han har inte gett upp, skogskarlen vars virke någon stjäl. Det finns alltså ännu stråtrövare. Vad jag än trodde.  Men på racercyklarna år 2012 känner man sig ändå rätt så trygg i gränstrakterna, det goda är norm och jag kan tänja ut trötta muskler efter mina träningspass. Det gjorde inte gamlafarmor efter att ha tvättat en hel dag i bäcken.  Sådant har tiden gjort för oss och då borde alla hålla sig för goda att stjäla virke!