tisdag 9 april 2013

Nattsvart strid


Natten är mörk i april. Och kall. Jag väcktes i den nattdjupaste timman av hjärtskärande vrål.Tänk om det var vår lilla ängsliga katt som var i fara, för det händer att en katt passerar förbi vårt hus i skogens bryn och då kan vår lilla gråfärgade kattflicka bli så ängslig att hon tjuter av förtvivlan. För det mesta räcker det att öppna ett fönster och klappa i händerna och då brukar inkräktaren försvinna snabbt som en biltjuv utefter den ödsliga grusvägen och vår katt rusa in till tryggheten i huset. Men trots att jag nu ropade och klappade fortsatte tjuten och jag rusade ängsligt ut i mörkret bort mot stengärsgården där tumulten och skriken hördes. Strålen från ficklampan fann slagsmålet och jag stod förstummad helt nära och bevittnade ett slagsmål så elektriskt och vredesmättat att hjärtat nästan stannade. Det var två grå djur som var insnärjda i varandra och for runt som en skenande pälskarusell och skriken var ohyggliga.  Jag kände mig ganska säker på att ett av djuren var en grävling, men var det andra vår katt? Höll grävlingen på att bita ihjäl Tindra-katten? Innan jag hann tänka mer än denna tanke försvann djuren över gärsgården, bort över ängen och in i snårskogen. Skriken ekade, vår Tindrakatt höll kanske på att slitas i stycken av en grävling och jag måste rädda henne! Jag sprang  ut i det iskalla mörkret, det var flera frostgrader och allt jag hade på mig var mina Reebokskor och ett kort flanellnattlinne. Över ängen. In i ett parti av snårskog och buskar. Förbi. Förbi. Det snåriga buskpartiet ersattes av granskogen med de höga gammelgranarna, här var det lättare att springa. Skriken ekade allt längre bort. Jag ropade, vet inte på vad, men jag ropade. Ville få allt att upphöra, stillna. Sprang vidare upp mot berget, gammelgranarna susade förvånat och plötsligt hördes tjuten närmare. Jag ropade. Bönade. Kom allt längre in i skogen och insåg mitt i rädslan att det var frost och kallt och att skogen djupnade och att jag skulle förlora riktningen och förbli ensam i iskylan. Utan nåd. Men så. Helt nära. Skriken igen! Lyste runt med lampan. Och där! Där såg jag pälskarusellen och djuren som helt obekymrade om mig fortsatte att slåss och tjuta  trots att de befann sig mitt i ljuscirkeln av min ficklampa, mitt på scenen på en galen teater. Men jag såg också något annat. Det var inte en katt och en grävling, det var två grävlingar, två små grävlingar som stred för sina liv! Att gå från fasa till lättnad är en sekundkort resa. En ljuvlig resa. Min egen strid var över och det var väldigt, väldigt kallt och grenar piskade i ansiktet när jag vände åt det håll jag trodde var hemåt. Långt borta gungade plötsligt en ljuskägla från Anders ficklampa.  Han kom till undsättning! Med en jacka och en ivrig kommentar om att jag verkligen hade fått vara med om en naturupplevelse...