söndag 19 maj 2013

Var sak på sin plats, skridskorna i kylskåpet!

Det finns en anekdot om en god vän till mig, en mycket duktig löpare, som lär ha haft sina skridskor i kylskåpet. Var sak på sin plats, sa vännerna retsamt och kärleksfullt. Men min vän försvarade sig milt leende och sa att skridskorna minsann inte förvarades i kylskåpet utan i skafferiet. Men detta har ändå blivit en härlig metafor för att var sak och varje företeelse faktiskt har sin tid på Jorden. Detta skrevs det ju om redan i bibeln. Idag är det final i ishockey-VM! Ishockey! När jag var liten var ishockey en vintersport och VM spelades under den kalla årstiden. Varför i hela friden spelar man numera ishockey i maj!? Den vackraste och vänaste månaden på året! Månaden när löpstigarna doftar av späda löv, när potatisen skall i jorden, när konvaljerna bugar och sädesärlan vippande av glädje har anlänt. I maj händer allt och allt ligger framför oss och kvällarna är så kärleksfullt ljusa och långa att man kan gråta. (Tänk på november!) De svenska ishockeyspelarna är imponerande starka och vältränade och det är alldeles underbart fantastiskt att de spelat sig ända till final. Det är bara det. Det är maj! Var sak på sin plats, skridskorna i kylskåpet...

onsdag 15 maj 2013

Gíro d´Italia i lågskor

Idag när jag cyklade ett träningspass passade jag på att posta några brev i den stora mataffären i stan. Eftersom jag hade min racercykel tog jag med cykeln in till postavdelningen i butiken. Kanske lite annorlunda, men jag vågade inte lämna den olåst utanför. På väg därifrån bland matkassar och bilister tänkte jag att min dröm är att vara stark och frisk länge, länge. När jag är en gammal gumma vill jag cykla förvånansvärt snabbt längs landsvägarna för att fylla min cykelkorg med bananer, kattmat och mellanmjölk. Det grå håret skall fladdra i vinden. Ett minne dök upp: För ett par år sedan var jag och Anders i Italien där vi gärna bergscyklar eller springer i de himmelshöga bergen. Vid detta tillfälle letade vi efter en landsväg som skulle leda upp till bergen. Vi irrade runt i en by och efter en stund stod det en italienare i 75-års åldern vid sin cykel och undrade, på knagglig engelska, om han kunde hjälpa oss. Glatt visade vi kartan och bergsvägen vi sökte. "Follow me! sa han och steg upp på cykeln i sin poplinrock och drog iväg. Jag minns inte om vi hade racercyklarna eller mountainbikecyklarna, men vi hade ju våra starka löparhjärtan och benmuskler. Vi hängde på mannen. Allt längre från byn kom vi och allt brantare blev vägen med serpentinkurvor och djup skog. Mannens bakskärm skramlade och farten var hög! Jag låg närmast bakom italienaren och sneglade ibland på A. bakom mig, men han hade fullt upp med cyklingen. Jag såg mannens cykelkorg, hans skramlande skärm, fladdrande rock och lågskor och undrade hur länge han kunde hålla den höga farten. Kurva efter kurva.Vi var minst sagt förvånade över denna pensionärs benstyrka. När backen planade ut och vi kom till en vägkorsning stannade den italienske gentlemannen och pekade glatt hur vi nu lätt skulle finna vår väg vidare. Vi kunde inte låta bli att säga att han hade hållit ganska hög fart. Han log. Brett och italienskt. "Ciclista" Sa han glatt! "Competition!" "Giro d´Italia!" Han var en gammal italiensk elitcyklist!!! När jag blir en gammal gumma skall jag cykla på min då 30 år gamla Cannondale som fått både skärmar och cykelkorg och så skall jag förvåna turister som frågar efter vägen. Det grå håret skall fladdra i vinden...