Vill vi verkligen veta allt om alla?

Vill vi verkligen ha alla dörrar vidöppna mot världen? Vill vi visa allt vi har? Skall allt vara offentligt och transparant? Att känna till och veta allt är kanske inte lycka. Kärlek till andra människor föds i det magiska i att lära känna människor. Bit för bit. Om vi bökar reda på allt kan vi tappa intresset för våra medmänniskor och grannar. För att vi egentligen inte vill  veta allt. För att vi kanske blir generade och förvirrade. För att skimret och längtan försvinner. Vi borde nog ha några hemliga rum kvar, som varsamt öppnas upp när tiden är den rätta. Inte skall vi rota omkring för mycket i olika register och databaser på nätet för att få veta ålder, inkomst, hustillverkare, familjerelationer, frukostvanor eller om hundskatten är betald. Vi kan ju dra egna tokiga slutsatser om allt - man måste ju vandra i en människas mockasiner innan man kan förstå henne. Offentliga handlingar borde bara behandlas av offentliga institutioner och yrkesskickliga människor som är varsamma med materialet. Vi andra är kanske inte tillräckligt varsamma  och vi skall nog ha lite nyfikenhet och hopp kvar. Några hemliga rum.

Några hemliga rum

Idag skrev jag brev till prinsessan Viktoria

Allra Bästa Prinsessan Viktoria

Jag har en fråga som plågar mig. I nummer 3 av Svensk Damtidning finns ett foto av prinsessan Estelle där hon har på sig en rosa mössa med tofs. Tofsen liknar en tofs av den plågade rävarten blåräv. Jag undrar så om detta är möjligt, i denna ljuvliga kungafamilj vävd av ren kärlek?

Vi har alla ett stort ansvar för vad vi gör och vilken riktning vi väljer att allt skall ta här på Jorden. Det är så lätt att förledas att tro att det just jag gör bara är en oansenlig droppe i havet. Men i samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat i en viss riktning. Vi är alla droppar i havet, men vi är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion finns gömd. I alla hallänningar, i alla löpare och i alla prinsessor…

Blårävar har en inbyggd frihetslängtan, de vill springa långa sträckor på fjället under stjärnorna och himlavalvet. De vill inte vara instängda med panik i sinnet i trånga burar för att senare dödas med en elstav i munnen utan att någonsin ha fått känna doften av dvärgbjörk. De vill inte stressas så hårt att de i trängseln börjar gnaga på varandra och ur såren rinner fåfängans smärta. I Sverige är det förbjudet att föda upp blåräv, men i Finland och Kina finns den smärtsamma uppfödningen kvar. Så länge det finns människoknytten som köper dessa mössor kommer djurplågeriet att fortsätta. Men i det ögonblick alla slutar köpa blårävspäls slutar lidandet. Vi har alla ett gigantsikt ansvar och ännu mer om man är en vacker prinsessa!

Allt gott!

Lena Brorsson Alminger

Författare, hälsorådgivare, föreläsare, löpare