fredag 11 december 2015

Språkpolisen

Nästan alla människor har åsikter om språk och språk är ju en levande organism som hela tiden förändras och en del är mer tyckmyckna än andra. Om man som jag arbetar med språk är man kanske kinkigare och när jag läste svenska på universitetet kallades de intoleranta för purister. Men det är faktiskt människorna som styr språket och när tillräckligt många anammar ett uttryck eller ord så blir det till slut vedertaget och en vacker dag kanske upphöjt till skriftspråk. Ibland kan man faktiskt ha lärt sig något och hålla fast vid det för att det bara är ett inlärt irriterande.

·       Ett sådant inlärt irritationsmoment som många (väldigt många) hänger upp sig på är uttrycket. ”Större än mig”. Vips reagerar någon språkpolis och förklarar att det minsann heter ”Större än JAG!” Basta! Men! Det lilla, lilla ordet ÄN har två kostymer. ÄN kan vara en konjunktion, ett ord som binder samman två satser. ”Större än, jag ÄR! Man tänker sig alltså att det följer ännu en sats efteråt. Men ordet ÄN kan även fungera som preposition och då är det bara en enda sats och efter en preposition bir det objektsform. Större än MIG! Jämför – han ropade på MIG. Man säger inte han ropade på JAG! (PÅ fungerar endast en preposition.)

Vad irriterar ni er på?
Jag irriterar mig väldigt mycket, så det gäller att besinna sig;

·       Nu är det många människor som har svårt att uttala ord som innehåller bokstäverna NT tillsammans. NT är ganska svårt att säga i svenskan och av ren lättja har det blivit oerhört vanligt att tala barnspråk och säga: ORDÄNKLIT eller EJÄNKLIGEN! (Grrr!)

·       Många vet inte skillnaden mellan VAR och VART. Ordet VAR är befintlighet och VART är riktning! En rörelse! VAR är jag och VART skall jag åka. Men att säga VART är han är så bortitok! (Om man inte är norrlänning och säger vars e han?) Jag ringde nyligen till ett av Sveriges största företag och frågade efter en ansvarig på friskvårdavdelningen och tjejen i växeln sa: VART gäller det? Jag fattade faktiskt först inte, jag skulle ju inte åka någonstans. (Grrr!)

·       Det är skillnad på subjekt och objekt, det är skillnad på de och dem. I talspråk används ordet DOM både som subjekt och objekt. Dom kommer. Jag ser dom.
      Men att SKRIVA fel är snudd på syndigt. Det heter DE kommer – inte DEM kommer. Det är precis som att säga DIG kommer! (Grrr!)

·       I svenskan använder man S för att uttrycka ägande! Inte apostrof! Gretas hund! Inte Greta´s  hund! (Grrr!) I svenskan använder man apostrof när något fattas. Greta gick till affär´n.

·       Särskrivningarna orkar jag knappt nämna!
      Vår kassa personal eller en paj älskare (Grrr!)

Nu har jag irriterat mig färdigt för idag!
Har du?


 

 

 

måndag 9 november 2015

Vad händer efter klockan 13?

Det är något med tiden. Den är likt en boll som rullar ut för en backe, långsamt i början och sedan allt fortare. Tiden lider. Det är just därför det heter att den lider, verbet lida är släkt med ordet lid  som betyder backe! Att lida är liksom att luta. Före klockan ett på dagen, när allt ligger framför mig, känns dagen lång och jag har ju massor av tid. Före klockan ett på dagen arbetar jag långsammare och tar det med ro. Men allt eftersom dagen lider (!) rullar den allt fortare och frampå tidiga eftermiddagen måste jag hålla en högre fart för att hinna med allt jag tänkt. Liksom spurta i sista kurvan. Mitt sätt att skriva, ringa, mejla, läsa och röja går i ett fast-forward-tempo efter klockan 13. Nästan varje dag upplever jag detta. Och tänk, det verkar som om det är samma sak med själva livet. Någon gång under livets eftermiddag, kanske efter 40, ökar farten på tiden. Somrarna blir kortare och julen kommer oftare. Innan dess var det lugnare, man tog det med ro för man hade ju så mycket tid på sig. Sedan får man nog börja spurta...


fredag 2 oktober 2015

Hur klarar sig kineserna och andra otrevligheter

När det kommer larm om gifter reagerar människor olika. En del blir rädda, andra arroganta och några liknöjda. (Inte nu igen!) Jag ser det som en möjlighet, ja rent av en gåva. Att få veta ger ju frihet att välja, att inte veta gör mig instängd. Livet är val hela tiden, vi väljer nästan från det vi föds och valen formar våra liv. Och vår hälsa! Vi väljer kompisar, utbildning, intressen, mat, boende och makar! Och vi får inte glömma att INTE välja är också ett val! (Vem sa att livet är enkelt?) Stundtals kan val göra oss förvirrade och stressade, men det kan vara bättre att se valen som möjligheter och äventyr. Möjligheter till lycka och ett långt liv, att bli sur och liknöjd känns lite avslaget.

Nu pågår ett arseniklarm och gruppen liknöjda och arroganta suckar att kineserna minsann har överlevt. Men kineserna är rätt många och vad vet vi om deras hälsa? Sanningen är att den mest arsenikförorenade marken finns i Sydostasien och att människorna där är plågade av arsenikrelaterade sjukdomar som cancer, nervskador och utvecklingsstörningar. I Sverige har kadmium länge varit på tapeten som hälsofarligt i grödor. Både arsenik och kadmium sugs upp av växter och finns ofta i jordar nära gamla industriområden eller där man gödslat med slam.

 Livet är en resa, ibland krokig och svår, men jag brukar tänka att det är det som vi gör för det mesta – som gör skada. Larm och fakta är resurser och vi får inte glömma att det är den berömda cocktaileffekten (summan av allt vi äter och gör) som till slut får fördämningar i kroppen att brista.

Besprutade importerade frukter och grönsaker. (Vindruvor, bananer och kaffe är värstingar!)
Mjukgörare i plast. (Värm aldrig upp plast, använd inte gamla glassbyttor till lunchlåda!)
Flamskyddsmedel i madrasser och soffor. (När man köper nya möbler skall man vara besvärlig!)
Målarfärg. (Att måla med miljömärkta färger eller linolja borde vara självklart efter alla yrkesmålares öden!)
Stress och vrede (Sänker immunförsvaret som skyddar oss mot arsenik och annat elände!)
Ekologiskt och miljömärkt är lycka för alla!
Hur ser din livscocktail ut?

 ”Det är så roligt att leva – för då får en si hur de går”
 
 

söndag 27 september 2015

När ingen minns är vi förlorade

Härom dagen valde vi ett träningspass söderut i Halland och passerade min barndoms ängar och åkrar. Min himmel och mina vägar. Allt förändras, det gör det, förändring är liksom inbyggt i livets konstruktion och ofta är det spännande och alldeles utomordentligt. Ändå. Jag tror att det är något med oss nutidsmänniskor som gör att förändringarna kommer för snabbt. Vi är för hialösa, helt enkelt. Förr tog saker tid, byggen var långsamma projekt, man vävde sitt tyg och kokade sitt äppelmos. Nu exploaterar vi åkermark och använder gifter, för det är bråttom, bråttom med allt vi upplever, gör, bygger, skapar och tänker. Som att dricka vatten ur en brandslang. Vi bygger inte ett hus här och där utan 120 villor på åkern som tidigare mättade familjerna på gårdarna i skogsbrynet. Skogsbrynet som också är borta förresten, där ligger en golfbana. Det tar några få minuter att fälla en hundraårig ek och några få dagar att för all framtid förstöra åkerjorden generationer förädlat och stretat med. Jag tänker att vi blir rotlösa och tappar förankringen när allt det gamla försvinner i ett enda svep. När människor flyttar ut från storstaden till täta, moderna villaområden och sedan i ilfart pendlar tillbaka till storstaden för att arbeta. Utan att se, utan att vara förankrad i Jorden, skogarna och stugorna. Det är viktigt med rötter, att känna till de som levde innan oss. Att vara tacksam mot dem, minnas dem, prata om dem. Det jordar oss och gör oss till bättre och lugnare människor. Hur många tänker på K-G i Lanthandeln eller Karl på Kôlen när de i ilfart stressar i snabba bilar mellan alla aktiviteter? Vem känner till och minns Hilmer i Ysby Sväng eller Anna i Kärra? Allt löses upp i hög fart och exploatering. Vi flyger ovanpå allt och glömmer vilka vi är och varifrån vi kommer. När ingen minns Karl på Kölen är vi förlorade…


söndag 30 augusti 2015

Eliidrott är en dans på nattgammal is - replik till Rosa Pantern

Lennart Hansson (R osa Pantern) skriver den 6 augusti 2015 i ett inlägg på sin blogg www.panternrunning.wordpress.com  om vikten av att läka idrottsskador med andra metoder än sprutor och operation. I bloggen använder han mig som avskräckande exempel, nog för att min historia kan vara avskräckande i många hänseenden, men inte på det sätt som Hansson vill påskina.  Genom att felaktigt skriva att jag tog den ena cortisonsprutan efter den andra och sedan med envishet fortsatte att träna vill han framhäva mig som fullkomligt tokig och hejdlös - i skuggan av sin egen klokskap.

Sanningen är att jag fick EN cortisonspruta av en landslagsläkare. Några få veckor senare brast fotvalvet. Cortison kan vara både välsignelse och förbannelse. Välsignelse för det kan läka kroniska inflammationer och förbannelse för det gör strukturer i kroppen försvagade en tid. När en sena så brast i min fot några veckor senare och valvet rasade fick jag en ny (och världsberömd ortoped) som sa att man aldrig får sätta cortison i ett så belastat område som ett fotvalv. Aldrig! Jag hade varit utsatt för en felbehandling och flera år av juridiska strider följde och några nya operationer, inklusive misslyckade! De som känner mig vet att jag är orolig som en Nasse och väljer nästan alltid naturen som läkare och vägrar till exempel antibiotika vid kraftiga förkylningsinfektioner, för det tar bara bort syntomen och man läker inte på djupet. Aktsamhet anbefalles, precis som med cortison!

När första operationen med lång rehab var över fanns en rest-smärta kvar i området och där använde läkaren bedövningsterapi. Detta är en terapiform som används på olika smärtcentra. När allting är läkt kan nerver ha löpt amok och signalera smärta, fastän det inte finns någon skada. Jag fick 3 – 4 bedövningssprutor (inte cortison!) i det smärtande området – och för varje injektion lugnade smärtan ned sig tills den var helt borta. Läkare kan inte förklara med säkerhet varför detta fungerar, men det kan bero på att när foten blir smärtfri under ett dygn väcks strukturer i det smärtade område till liv som man inte kunnat/våga använda.  En positiv trend väcks till liv.
Att vara elitidrottare är en dans på nattgammal is och så klart tog jag en risk när jag lät landslagsläkaren sätta en cortisonspruta i fotvalvet utan att vara tillräckligt påläst.  När Hansson flera år senare och förhoppningsvis också flera år klokare använder mig som exempel för att avskräcka är det säkert nyttigt. Men då bör han hålla sig till sanningen och inte beskriva mig som hialös och sig själv som ytterst klok. Jag blev inte heller rekommenderad någon annan läkare av Hansson, utan en ortopedtekniker som gjorde felaktiga inlägg som förlängde den skadeperioden med flera månader! Och att glömma – eller låtsas glömma – många av sina egna tokiga teorier Hansson använde vid samma tid – som den att löpare inte behöver stretcha, endast sitta på huk - hoppas jag är glömda och förlåtna för nu rekommenderar Hansson just stretching för att läka skador. Det bästa med människoknytten är att vi kan utvecklas…
 

 

Allt vi har är varandra

Konduktören i en liten stad i Italien var så ohövlig mot oss. Flängde tag i våra racercyklar, morrade som vakthund, svarade inte på tilltal...Och DU! Tänkte jag! Min man är hjärtläkare (fast han är elingenjör) och om du får en hjärtinfarkt här och nu och blir helt beroende av oss - vad säger du DÅ!? Vi måste vara så ömsinta mot alla. Så lätt glömmer vi, att utan alla andra är vi rökta. Inte vill man en dag vakna ensam på Jorden. Alla möten, alla ord bygger en värld med arbetsplatser, matbutiker, sjukhus...Alla där ute bär på något du behöver. TACK FÖRA ALLA GRATULATIONER!
Alla var sååå viktiga!

 "Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle – och plötsligt är det afton." (Quasimodo


onsdag 22 juli 2015

Livet är kort som en sommar

Djupa andetag mitt i sommaren och mitt i livet. Under min morgonlöpning har jag idag sällskap av älggräs och rallarrosor. Jag hälsar dem och vet att i blommor och växter ruvar tiden, de avslöjar var på tidsaxeln vi befinner oss: Vitsippor, syrener eller rönnbär…

För mig har renfanor alltid varit det yttersta tecknet på att sommaren nått sin middagshöjd och nu är de på god väg, de brukar blomma när det är Norvalla Marknad och jag känner vemod då. På Norvalla Marknad. Vet att då, då är det nära vändpunkten. Jag vill hålla fast, men allt går så svindlande. Vill hålla fast de ljusa kvällarna, jordgubbsplockningen och vittvätten på strecken bland björkarna. Vill sätta hälarna i backen… Det stora vemodet kan skölja över mig som en tsunami när jag tittar en digitalisblomma i ögonen och inser hur många blommor den redan tappat. Blommorna faller av nerifrån och upp och till slut finns det bara några ynka blommor kvar i toppen. Som åren som går. Med full kraft slår mig då likheten med livet självt. Att åren faller av utan att vi hinner tänka så noga på saken eller ens märker av det och en dag kommer stjälken att stå tom. Fånga blänket i sjön. Omfamna tiden med vänner och jordgubbar. Lukta på kaprifolen. På torsdag är det Norvalla Marknad.

söndag 28 juni 2015

KNÔ DAJ!


Ibland är det skönt att irritera sig över sakernas tillstånd och fundera över varför vi drivs av hetsen till att bli till sämre människor. Här ett Kinderägg med tre exempel som har med att knô saj att göra.

1.     Du står i en kassakö på Ica. Två kassor är öppna och köerna är långa. Plötsligt öppnas en ny kassa och av någon outgrundlig anledning rusar då de som stod sist i köerna med olympisk snabbhet fram och ställer sig först i kön i den nyöppnade kassan, trots att flera andra köat länge. Har de glömt allt de lärde sig på dagis eller är det en tolkning av bibelns  ” så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista .”? Knô daj in!

2.     En av de första saker man får lära sig i bilskolan är hur snabbt ett fordon närmar sig på en väg. Många har glömt. Du kör på en 80-väg med bil, en huvudled. Fri sikt och öppna landskap och till höger syns en mindre väg där en bil kör. Den stannar inte utan kör huvudstupa ut på huvudleden framför dig. Så bara. Du måste retardera rätt kraftigt för att inte köra in i bilen. Det här händer ofta, ja nästan alltid. Knô daj in!

3.     I trafiken är vi hänsynslösa, det är vi. Vid vägarbeten blir ofta två eller tre filer till en enda. Trafiken flyter allt saktare och bil efter bil väver sig in i den sista filen. Hundra bilar ligger så småningom i en långsamtgående fil. Men nästan alltid kommer någon bil i full fart på den sista biten av filen som strax skall upphöra och kör om alla bilar trots att de från början låg allra sig. Sedan blinkar de in för att lägga sig först. Knô daj in!
 
 
"Knö daj in fast dörra är trång för här är änna nåt på gång..."
 

söndag 14 juni 2015

Hembygdens gubbar och fågelholkar

Idag tänkte jag på allt som sker. På allt som skett. När man tänker på något i koncentrat kan det kännas omvälvande. Ofta tänker man ju på saker en och en, det är lugnare. Här i vår församling i norra Halland i ett hus i skogens bryn är allt stilla och syrendoftande. Men mycket händer också och många knotiga gubbar finns det. Jag försöker att inte tänka på dem för ofta, jag vill hellre vara lycklig. På andra sidan berget bor Månse-Lars han har många maskiner och mycket pengar och har ställt till ett och annat under åren, söndrat och härskat skulle man kunna säga.  Lagt ut giftig asfaltsavfall till exempel, runt vår tomt och brunn och vräkt ned alla våra fågelholkar och täppt igen vår essentiella dräneringsanläggning med sprängsten. Bland annat.
Månse-Lars är gammal ungdomsvän med Antik-Ove som kör en gammal Ford Mercury och som gjorde markanläggningen när vårt hus byggdes och glömde dränera tomten. Hoppsan. Tre års juridiska strider kostade det oss.
Vi var sedan tvungna att anlita Trailer-Bengt, han är en snäll gubbe och säger att han är en av världens bästa grävare och som jobbar både i Åre och Sudan. Trailer-Bengt sjunger i en visgrupp och säger alltid att allt ordnar sig.
Månse-Lars bor för övrigt granne med storbonden Kosse-Per vars kor går på ängar och i skogar häromkring. Det är sååå trevligt! Månse-Lars anlitar Kosse-Per  ibland, bland annat för att lägga igen vår dräneringsanläggning. 1 maj har Kosse-Per alltid ett älskat gigantiskt kosläpp.
Längre bort på vår väg bor Sopetunne-Roger. Vi har inga hardfeelnings alls mot honom, han är vänlig och go mot oss, men han har en och annan ovän på bygden för han hindrar trafiken på den lilla grusvägen genom att ställa sin soptunna i vägen. En dag kom Sopetunne-Roger i slagsmål med Månse-Lars när den sistnämnde försökte ändra på sakernas tillstånd runt Sopetunne-Rogers tomt för att komma fram med sin hjullastare. Spadar lär ha använts som tillhyggen och ambulansen anlände. Den mest lågmälde gubben, men som ändå orsakat gigantiska problem, är Häste-Lars på andra sidan hästhagarna. Vi skrev nämligen ett servitut med honom så vi kunde ha inloppet på vår stora dräneringsanläggning på hans mark. Det var bara det att han skrev ett servitut en kort tid senare med Månse-Lars. På samma område! Det var då Månse-Lars la igen vår anläggning. Och så går livet sin gilla gång…det är inte bra att tänka på allt på en gång...

fredag 12 juni 2015

Jag trodde du va en hunn!

Först och främst – jag är inte så långsam. Få hänger med i mina svängar, i mitt tempo i livet . Farten när jag springer, plockar bär och bygger hus har varit rätt så hög. Min utmaning har varit att tämja mitt sinne. Att sakta ned, sänka tempot och besinna mig. Med inre kraft och uppmanande mantran till mig själv kan jag hålla fartbegränsningar, prata långsammare och sakta in. Jag har blivit bättre på att besinna mig. Alla borde träna på det. Efteråt är en annan tid – nästan allt i livet hänger på den formeln: Att i förväg på djupet inse hur tiden efteråt kommer att bli om vi gör saker för fort. Till exempel kör för fort utanför skolan och släcker ett barns liv. Att tänka på det innan, att inse att vilken tid som helst att passa eller avgången på flyget till Barcelona inte var värt ett så stort offer. 

Under mitt morgonpass för ett par veckor sedan sprang en and oroligt omkring på vägkanten, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. En osalig and! Då såg jag att hennes make, den färgglada hannen, låg krossad mitt på vägen med and-fötterna i vädret. Detta gjorde mig till tårar förkrossad och vanvettigt ilsken. Förkrossad att se sorgen och oron hos ett oskyldigt djur och ilsken för att det med all sannolikhet var någon som kört för fort under morgontimmarna. För människan lever på och kör på i vanvettig fart och tar blodfyllda risker med liv. Hela tiden. Det är skillnad på risker och risker. Om man tar risker med brödbaket, pelargonerna eller väggfärgen är misstagen överlevnadsbara, men det är de inte om man av ren vårdslöshet krossar en annan människas liv. 

Nyligen, under ett annat morgonpass med racercykeln på den nordhalländska slätten, kom jag i rätt så hög cykelfart när jag såg en stor lastbil med släp komma i full fart från höger på en liten utfartsväg som mynnade ut på den större landsvägen där jag cyklade. Fri sikt nästan ända till Halmstad – så jag visste att han såg mig. Men ju närmre vi kom varandra desto mer orolig och misstänksam blev jag. Bröderna Johanssons Sandförsäljning. På ett par blixtrande sekunder gjorde jag en gir ut på vägens vänstra sida, i en kurva, samtidigt som jag skrek rakt ut när lastbilen i fullfart körde ut bredvid mig. Tio ton lastbil är inte att leka med. Ett stycke längre fram stannade lastbilen och chauffören vevade ned rutan när jag närmade mig och sa: Jag såg dig inte! Jag trodde det var en hunn! Jag kan se en film i mitt inre. Se hur Anders oroligt springer omkring (osalig Anders!) fram och tillbaka på vägkanten. Fram och tillbaka. Och jag ligger mitt på landsvägen med löparfötterna i vädret och Johanssons Sandförsäljning för första gången inser att efteråt är en annan tid. Vi måste tämja våra sinnen…


Teckning (och påminnelse!)  av vännen och konstnären Katja Ehrenborg! (www.katjaehrenborg.com)







onsdag 27 maj 2015

När mandelblommorna blommar

När mandelblommorna blommar gäller det att hålla tiden i ett stramt koppel. Denna maj månad, så kall och blåsig. Alltid motvind och nattfrosten gjorde mina tomatplantor sorgsna till sinnet. Det är något konstigt med tiden. Den går. Oftast går den fort, ytterst sällan långsamt. Jag har kontroll över små tidsenheter som timmar och minuter, för om jag arbetar på och inte ser någon klocka är jag bra på att bedöma hur mycket klockan blivit. Timmar och minuter är min talang. Men när det kommer till år och månader tappar jag kontrollen helt. Fråga mig om händelser och årtal och jag svävar i det blå. När skedde 11 septemberattackerna? För 8 år sedan? Fel det var 14 år sedan!  Estonia? För 13 år sedan? Fel det var för 21 år sedan! När dog prins Bertil? Ehh, för 10 år sedan? Han dog för 18 år sedan! Man vet att uppfattningen av tid förändras ju fortare vi rör oss och ju mer vi gör. När tiden blir fullproppad – går den fortare. Studier visar också att folk i stan pratar och rör sig snabbare än folk på landet. Vill man hejda tiden får man minsann sänka tempot. Jag susar förbi en liten skröplig stuga på landet med min racer, just när mandelblommorna blommar, och nedanför stugan går en äldre man i sakta mak med hukande axlar och sin stora hund. Bägge ser lika gamla ut som stugan och plötsligt kan jag längta efter en annan tid, när allt och alla gick långsammare, när världen var mer stilla, när det fanns små gummor som bjöd på saft, när hästar drog en plog, när hö inte var stora plastbollar, när en stins vinkade iväg tågen, när små postkassörskor sålde frimärken och tog emot avier, när det inte gällde att bli bäst världen…Det är jobbigt att bli bäst i världen…




lördag 9 maj 2015

Sorgens vingar

Igår kom de! De svartvita flugsnapparna! Varje år kommer de hit till vår lilla plätt på Jorden. De har sitt vinterviste söder om Sahara,ända borta i tropiska Afrika. Sicken lång väg att ta sig hit, sicket omak, ända från Sahara till Älvsåker. Till oss! Jag vet att de kommer varje vår och jag kan bara ana deras strid för att nå fram till oss. Alla vingslag, alla andetag och alla faror när de strävar norrut, norrut. Över kontinenter och hav. Så mycket kraft i några få gram liv. När han igår plötsligt satt på vårt staket var det en hälsning. Nu har jag kommit! Käre Flugsnappare – äntligen i hamn och jag hann ta ett foto...

Flugsnapparna måste vara lite tuffa när de har anlänt, för det är lite sent på säsongen och ont om bostäder. Ibland kör de till och med ilsket iväg talgoxarna som sedan länge inrett sitt hem och börjat häcka. Tuffa tag. Tuffa tider i fablernas värld. Jag undrade så vilken av våra holkar flugsnappeparet skulle välja, någon av de nyare i svart, eller den gamla faluröda vid köksträdgården?


På kvällen när jag röjde i växthuset såg jag katastrofen. Just när alla träd och buskar blommar, när alla koltrastar sjunger arior i skymningen och just när livet är som allra vackrast – då låg han där. Flugsnappehannen. Död. På vår gräsmatta. Det är något med mig, jag sörjer för mycket och för hårt. ”Du måste tänka på dig själv,” sa en god vän en gång, ”inte ta allt så hårt och personligt. Du måste se djur som kollektiv.” Där vilar min brist, jag lider med varje individ. En så lång resa…och så detta? Var det vår katt eller en fönsterruta eller en talgoxestrid. Vad händer med flugsnappemakan? Så tomt allt blev. Min sorg, så tung. Det är något fel med mig...


söndag 26 april 2015

När vitsipporna blommar kan det värsta hända

Jag vill börja med det positiva, det måste man. Det går liksom inte bara att gnälla hela tiden, man får ta sig i kragen och inse hur mycket bra det finns mitt i allt. Också. Därför måste jag tacka alla de kärvänliga bilister, både i små farmor-anka-bilar och stora gruslastbilar, som är så varsamma med oss träningscyklister. Vi med de lövtunna cykelhjulen och de blottade struparna som med livet som insats delar utrymme med de som är så mycket större och starkare. Tack för att ni kör om oss med god och kärleksfull marginal och inte tar några som helst risker i kurvor och krön. Ofta lyfter jag handen till en kort, tacksam vinkning.  Hoppas ni ser det. Ni varsamma kan faktiskt vara en så stor del som 90 % av alla bilister. Det är rörande.
Men de andra tio procenten. Med dem är det något hotfullt och obalanserat, för de kör om med så rå och primitiv teknik att våra blodkärl dras ihop och fåglarna tystnar. De kör om fastän de har möten i kurvor och krön och för att rädda sitt eget skinn och sin dyrbara bil väljer de att svänga runt cyklister med millimeterprecision i hundra kilometer i timman. Som vore vi en storslalomport att betvinga. Som om vi inte var av organiskt material.  Som om vi inte hade några hjärtslag eller en stor kärlek till livet. De här bilisterna är myndiga, har fått ta körkort och får rösta i allmänna val. Men de är beredda att döda för att deras eget liv och egna ärenden är viktigast. Någonstans på livsvägen har de glömt allt. De har ingen aning om att om man är stor och stark, måste man vara snäll. Som Bamse…


fredag 10 april 2015

Tänk om det farliga inte är farligt?

Livet liksom trampar på i ullstrumporna. Vi lever och lär. Ja, vi lär oss så mycket och får så mycket information att man får hålla i hatten. Men inbyggt i själva livets konstruktion finns ju förändringen. Natt och dag. Liv och död. Växande och vissnande. Även fakta och studier förändras, det gäller att förhålla sig. Hitta sin väg.  
För inte alls så länge sedan var mättat fett hälsofarligt, inom läkarkåren är de flesta ännu inne på den linjen, men det finns riktningar och studier som visar att det inte alls är farligt med mättat fett och kroppen känner dessutom igen det fettet, för vi är själva varelser uppbyggda av det. (Det är de härdade och kemiskt misshandlade industrifetterna som är de farliga!) De mättade fetterna både från smör och från kokosfett verkar vara hälsosamma. Tidigare skulle man inte äta mer än ett kolesterolmättat ägg om dagen, nu kan man äta hur många som helst eftersom 80 % a vårt kolesterol tillverkar kroppen själv.

När jag var liten var det farligt att tugga tuggummi, att under lång tid ha socker i munnen kunde ge hål i tänderna. Nu är det bra att tugga tuggummi för det renar tänderna och tuggummi är sötat med björksocker som förebygger karies!

Rödbetor, rabarber och spenat var tills helt nyligen inte bra att äta för mycket av, eftersom dessa grönsaker innehåller det giftiga och cancerframkallande ämnet nitrat. Men så upptäcktes att nitrat kan omsättas till kväveoxid som vidgar blodkärlen och minskar blodtrycket och risken för hjärt-och kärlsjukdomar minskar.  Uthållighetsidrottare som löpare och cyklister kan med en halv liter rödbetsjuice om dagen minska sin syreförbrukning, tåla mjölksyra bättre och öka sin kapacitet med 16 %. Rödbetorna är strukna från farlighetslistan och rödbetsjuice och kosttillskott av rödbetor har blivit storsäljare!

Kaffe var tidigare en värsting i hälsovärlden. En rostad och bränd produkt som kunde ge både cancer och sömnsvårigheter. Nu vet man att kaffe innehåller massor med antioxidanter som är ett ”rostskyddsmedel” som skyddar kroppens celler och kaffe verkar skydda både mot demens och Parkinsons sjukdom. Samma väg har te och choklad vandrat.
Det gäller att förhålla sig...


måndag 6 april 2015

1800-talet i min hand

Jag lyssnade på ett radioprogram som handlade om Mozart, ja mest handlade det om Mozarts fru Constanze, som blev änka i unga år.  Amadeus själv levde nämligen ett kort (och magiskt) liv mellan 1756 – 1791. Vi talar 1700-tal! Och då kan man tala man om förr i tiden. (Ibland hör jag människor prata om förr i tiden och mena år 2006!) 
Radioreportern berättade att fru Mozart levde ända till 1842, vilket var en del av den tid då drottning Victoria regerade i Storbritannien, och det slog då reportern att hennes egna morföräldrar också levat under en tid då drottning Victoria regerat. Sådana här tankevävar som handlar om tiden, kan få det att svindla. Reporterns morföräldrar hade levat och andats under samma regent som Mozarts fru! På ett gåtfullt men också mycket konkret sätt hade denna nu levande reporter själv nuddat vid 1700-talet.

Det är när man tänker så här som det svindlar. Som man inser att livet är en ljusglimt långt. Att allt det som vi tror ligger oändligt avlägset i själva verket är så nära att vi kan ta på det. Jag har själv hållit min gammelmorfar Ernst i handen, Ernst som föddes år 1890. Artonhundratalet i min hand!  
Jag minns att skådespelaren Sissela Kyle berättade att hon tänkt i sådana här tidsloopar när hon fyllde femtio. Hon kom nämligen att tänka 50 år bakåt från sin födelse och hamnade då nästan vid förra sekelskiftet. Alltså inte så många år från 1800-talet! Sådana tankar får det att svartna och precis då kan man nästan inse livets mening. Önskar så att de i Syrien och Jemen fattade, att det enda raka vore att istället för att bråka - sitta under ett träd och äta fikon. Och lyssna på Mozart…
Ernst Johansson

måndag 23 februari 2015

JAG, EN BAGLADY!

Jag undrar lite granna om det bara är jag som kan hamna i de mest överjordiskt konstiga situationer. I morse hade jag ett viktigt möte i Göteborg, fick skjuts dit och tänkte cykla hem. Mot Halland, några få mil bara. På hotellets toalett bytte jag kavajen och finskorna mot vintertajts, dubbla regnjackor och skidhandskar. I väg. Ni kommer inte att tro mig, men jag är rätt så rutinerad när det gäller utrusning, kläder och uppträdande under påfrestande aktiviteter till fjälls, är till och med utbildad färdledare. Full koll på utrustning och inget risktagande.  

Misstag
Nu blåste det styv kuling från Kattegatt och det snöade omväxlande med snöblandat regn i riktning mot och snön piskade som småsten in i ögonen. Redan efter några få kilometer insåg jag ett av mina misstag: jag hade visserligen vattentäta kängor, men hällorna för snörning var trasiga och därför var det ganska öppet runt vristen. (Hade inte tänkt på det.) Ett annat misstag var tajts med regnskydd endast över låren. Detta gjorde att det snöade och regnade rakt ned i kängorna som strax var fyllda med vatten och fötterna hamnade i ett brännande isbad. Jag bet ihop. Trampade. Bet ihop. Trampade. Jag hade inget val när allt kom omkring. Började skälva  och insåg att jag måste göra något, såg amputerade tår på Mount Everest i mitt inre. Men allt jag kunde göra var att trampa och trampa och trampa. Lång förmiddag. Det gick inte fort i motvinden.

Att stanna är alltid en risk
Efter ett par mil fick jag panik och valde att ta risken att stanna till vid en butik, att stanna är alltid en risk, för man kan snabbt bli nedkyld om kroppen. Jag dröp in i affären och hittade snabbt som ögat ett par randiga myssockor för barn och ett Aftonbladet. Lång kö. Nu kände jag att jag var illa ute och började ta av mig skorna i kassakön – för att sätta på mig de torra sockorna så fort det bara gick. Flängde av prislappen för att visa i kassan, men insåg mitt misstag, kängorna var så blöta att jag knappt fick av dem och insåg samtidigt det absurda i handlingen.  Frågade en man med två paket juice om jag fick gå före, gnydde något om min cykling och förfrusna fötter…Väl ute i entrén stod jag sedan  skakande och bytte om bland vägsalt och brasved. Torra sockor och tidningspapper i kängorna och iväg. Det lättade, men inte mycket. Isbadet återkom efter bara några få kilometer. Och mina händer klarade inte heller av att på nytt värma upp de dyngblöta skidhandskarna så nu kom förfrysningskänslorna även i händerna. Snön piskade och vinden slet. Fötterna skrek av köld och allt mer känsel  försvann även i händerna. Nu gnydde jag verkligen. Det fanns ingenting att göra, jag kunde inte stanna, måste bara trampa. Kunde inte ens ta fram min mobiltelefon, än mindre slå ett nummer. Vart skulle jag förresten ringa mitt på dan? Plötsligt började växeln hacka, varje tramptag slirade. Det hade fastnat tidningspapper från kängorna i växeln!  

Sista milen
Sista milen var en isblå plåga och i sista byn kröp jag nästan in till ett hus för att få hjälp. Ingen hemma. Men jag plumsade in på byns pizzeria istället, min röst skälvde av förtvivlan när jag frågade efter en toalett. Jag klafsade in  på toaletten och kunde knappt stå på de isiga fötterna. Höll sedan en fot i taget under rinnande varmvatten. Värme! Smärtan slog sedan till i fötterna när de tinade upp och inget papper att torka dem med. Jag fick ställa mig på de randiga, rinnande myssockorna och hasa ut i restaurangen. En kille satt där och åt lunch, som tur var enda gästen! Jag vände mig mot honom och sa att om han tyckte jag betedde mig konstig så berodde det på att jag hade förfrusit mina fötter. Kände att jag måste förklara mig, men han sa inte mycket. En snörvlande, blöt baglady – vad skulle han tro om allt?!  Jag hasade vidare på mina blöta myssockor fram  till pizzabagaren och frågade bedjande om jag skulle kunna få låna en handduk. Chefen själv kom ut och han tittade verkligen på mig som på en halväten råtta som katten släpat in. Men han kom faktiskt med en handduk och när jag satt där och snörvlade och torkade mina snövita fötter, reste sig restaurangens enda gäst från bordet och kom fram till mig och frågade var jag bodde. Jag berättade och han skulle just den vägen för att sätta in ett kök i ett hus en halvmil från vårt hem. Mirakulöst stoppade han in min cykel (under min dånande tacksamhet) i sin hantverksbil bland en massa barnstolar och verktyg och han bröt på mild engelska och kom från Manchester.

lördag 14 februari 2015

Själen sitter i hjärtat!

Tänk om vår själ sitter i hjärtat! En gång läste jag att det fanns hjärtkirurger som under stora hjärtoperationer anat människans själ! Det måste ju ha varit något alldeles extraordinärt, för bara man tänker på själen svindlar det.  Vem är jag och vart är jag på väg och varför? Hjärtats alla slag transporterar syre och näring till kroppens alla organ (så troget!), varje slag bär våra liv och vi självgoda människoknytten skänker hjärtat knappt en tanke. Hjärtat vill ta i, expandera och slå fort och intensivt som när vi tränar. Hjärtat vill ha nyttig mat som nötter, grönsaker och frukt. Hjärtat vill ha kärlek Och fred!  
Studier visar att hjärtat faktiskt meddelar sig med hjärnan, all styrning kommer alltså inte från hjärnan. Under dessa studier iakttog man synintryck hos försökspersoner som fick se otäcka bilder och då upptäcktes att hjärtat skickade fler signaler som påverkade hjärnan - än tvärtom. Även när man lyssnar på musik reagerar hjärtat före hjärnan. Hjärtat upplever och reagerar och sedan får hjärnan signalerna! Hjärtat känner! Säkert har vi vetat detta intuitivt,  varför har vi annars uttryck som handen på hjärtat, ett brustet hjärta och ett hjärta av guld. Inte säger vi handen på hjärnan, en brusten hjärna och en hjärna av guld? Aristoteles lär ha sagt:  "Hjärnan är ett organ av mindre betydelse, själen sitter i hjärtat som styr kroppen." Nu måste jag ut och träna hjärtat. Och själen...


 

fredag 6 februari 2015

Världen blir hela tiden ny

Det bor några andra människor i pappas hus, några andra använder hans egenbyggda vedbod, han egenmurade källare och hans med möda grävda brunn. Så många lyft och spadtag, så många andetag och kalorier och han är inte DÄR! Han lämnade Jorden för några år sedan och exakt var han är vet jag inte. Det är många i min barndomsby som är borta: Tant Syliva och Tant Hedda. Farbror Gunnarsson och Lånkekålle. Livet kantrar när människor försvinner. För människor försvinner, lämnar oss och vi står där med tårar i ögonen och fattar ingenting.

Förvirrad hittar jag inte längre i vår skog, löpstigarna är utplånade och hjärnan får inget fäste. Precis så kan det kännas när människor dör, då behöver hjärnan på nytt orientera sig i livets landskap. Det tar liksom ett tag att finna riktningen igen, men ofta klarar vi det. 
Fast det är klart att världen förändras ju hela tiden, pappor dör, barn föds, man bygger köpcentra och rondeller och skogar försvinner. Dilemmat är att förändringarna går fortare och fortare och fortare. Livet störtar på i en rasande fart; julstädning, arbetsmöten, weekendresor, storhandling, deklaration, midsommar och julstädning... Men samtidigt bygger vi och river och förändrar och exploaterar i en hissnande fart. Som en snöboll från toppen av en backe rasar livet och människorna utför. Tänk om våra hjärnor inte hänger med, tänk om det händer något med oss på djupet! Undrar vad Farbror Gunnarsson hade tänkt...

måndag 26 januari 2015

Gräddtårtor och svordomar

Jag älskar att titta på bakprogram! Hela Sverige och hela England och hela USA bakar. Man lär sig ett och annat och det så vackert! Alla piffiga cupcakes, majestätiska tårtor och vackra uppläggningar och de som bakar är så duktiga. Men de bakande och bedårande flickorna med blommor i håret och  förkläden med spets svär i både tid och otid. Jag har själv svårt för att svära, vet inte, det går bara inte, det bär mig emot.  Det är en känsla av språklig miljöförstöring, en försurning…Men jag kan beundra dem som kan svära med finess, när det finns takt och ton i svärandet och då har det också stor effekt. Men när unga tjejer säger att de är så jävla missnöjda eller in i helvetes nöjda eller förbannat glada om och om igen då skär det sig. Används svordomar hela tiden som ren bukfylla förlorar de ju sin kraft. Devalveras orden. Att svära med finess är en konst. Den kände språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson har skrivit en bok som heter ”Fult språk” som jag hade som lärobok och där i beskriver han, bland mycket annat spännande, svordomarnas grammatik! Det är sååå roligt att läsa. För även de som inte svär behärskar svordomarnas grammatiska och kommunikativa funktioner! Se bara på dessa exempel:

Vid fysisk smärta kan man utropa:
Helvete!
Satan!
Satans jävla helvete!

Men man kan inte av smärta skrika:
Å, fan!
I helvete heller!
Så fan heller!
När du slår dig på tummen ropar du inte: så fan heller!

När man uttrycker avsky och nedvärdering till någon, använder man ordet din eller ingenting:
Din jävla idiot!
Pissapa!

Men om man talar om någon använder man vicken, sicken, en sån och den:
Sicken jävla idiot!
En sån helvets turgubbe!

Om du blir förvånad kan du utropa:
Å, fan – men inte satans jävla helvete!

Eller om du förnekar kan du säga:
I helvete heller – men inte fan alltså!

Men konsten att svära är svår. Enligt Lars-Gunnar Andersson finns det goda motiv att svära och 75 % av svenskarna svär, men 75 % tycker också att det är fult. För kan man inte svära låter det i mina öron som när en novis sjunger opera. Det är så in i helvete fult…





måndag 5 januari 2015

Att åldras 30 år

Stegen känns ovana, som om det var första gången. Första måltiden och det svindlar. Pånyttfött är allt. Luften bär en kyla som känns ren, som tvätten på klädstrecket första vårdagen. Jag har rest mig efter fem dagars influensa och sängläge. Frossa och förvirring. Smärta och brinnande luftrör. Det är i detta gränsland mellan sjukdom och hälsa som insikten på nytt slår mig, den hur skör hälsan är - men också på ett sätt - övernaturlig. Denna jämvikt i vårt inre kosmos, bland bakteriestammar, enzymsystem och vita blodkroppar.  Bland inre organ, blodkärl och lymfa. Där utspelas allt, där byggs liv och vinns segrar över inkräktare. Ända tills. För allt detta majestätiska kan plötsligt förlora kampen när ett ynkans virus inkräktar. På några timmar åldras jag 30 år och har svårt att gå tio meter, när jag brukar träna 1 – 2 timmar. Svårt att andas, när jag brukar springa med stängd mun. Svårt att äta, när jag brukar äta en pastasallad med bönor och nötter och surdegsbröd och chokladtårta. Dag blir till natt, natt blir till dag och drömmarna är psykedeliska, mörka monster. Det är när det vänder som tacksamheten får vingar. Du milde tid, tänk att ha ett eget försvar och ett skyddsvärn. Murar och befästningar. Soldater och motvärn. Allt för att rädda mig…Det svindlar…De första ovana stegen....