lördag 30 juli 2016

Jag är så rädd om dig

Jag såg en död skata på landsvägen. Vi far fram så hiskeligt i livet och då kommer mina vemodiga tankar. Jag är så rädd om livet, allt levande. Vi vet inte var den gnistan kommer ifrån som kallas liv och vi har fått den till skänks.
Kör jag bil har jag ett ansvar för mina medpassagerare, ja så tänker jag, jag behöver besinna mig så att inget händer de som åker med mig.
Eller de utanför bilen, de som bor i byarna, barnen vid skolan, katten i diket och fåglarna på flykt. Om jag är varsam nog så händer kanske inte det värsta, men händer det värsta så vet jag att jag ändå gjorde så gott jag förmådde. Skulle vara enda trösten...
Jag är så mån om hälsan, att ta hand om den, ge kroppen livskraft, rörelse och nyttig mat.
Inte hat och skräpmat.
Jag värnar skogarna, haven och igelkottarna.
Det gäller att tassa fram.
Det konstiga är att jag var så här redan från början, från det jag var liten. Rädd om. Ville det friska och ljusa. Att tjuvröka eller palla Gravensteineräpplen fanns inte i min sinnevärld. Låter kanske trist för  många, men jag har aldrig förstått dragningskraften till det destruktiva.
Vara rädd om.
Det är så svårt att förstå en blödande, krigande värld.
Det är så svårt att förstå att man inte saktar in bilen när det finns liv vid vägen.
Och allt förskräcklig där emellan.
Rädd om.
Dig och världshaven.
Är jag.