Det står en get och tronar uppe på en stor
sten, alldeles vid vägkanten. Han bor där och han utstrålar både hövisk
artighet och ullig charm och man blir kär.
Solen strålar fastän det är tidig morgon,
juli månad är ett under i sig, betänk bara november.
Vi passerar Ålgårda, där finns ett gammalt
kraftverk och i ån finns både lax och havsöring och här har man byggt en
fiskväg för att fiskarna skall kunna passera uppströms från havet och inte
stoppas av kraftverket. Människan är trots allt god.
Vi har den stora sjön Lygnern som smidigt tänjer ut sig
mellan Halland och Västergötland. Den är lång, djup och stålblå och man drar
andan när den plötsligt uppenbarar sig.
Lite
längre österut ligger Fixsjön, där lär min gammelfarfar ha blivit
jagad av vargar en iskall vinter för länge sedan.
Efter banans längsta backe
finns en förfallen gård, där bodde Frö-Göte och att se hans skeva dörr och slitna fönsterbågar
stillar en. Han bodde där utan fiber, parabol och Iphone, han levde nog i det
riktiga livet bland sina örter och vi bara fräser förbi på cyklar av karbon.
När naturen på nytt öppnar
sig finns
på bägge sidor av landsvägen enorma klövervallar med rödklöver vars dofter
skulle få Calvin Klein att brista ut i tårar.
På slutet passerar vi ett
slott, Gåsevadholms Slott, ägd av Niclas Silfverschiöld, kungens svåger. Passerar man här flera
gånger i veckan lyfter man inte ens på ögonbrynen, men det är ett rosa
sagoslott mitt på en ö i en fors.
När vi tar de sista backarna
hemåt
passerar vid det solgula huset med det timrade härbret på gården och där står
minsann Knut Rolfö 90, högt upp på en stege och skrapar huset!
Ta det
varligt Knut, vi tycker så mycket om dig och din söta fru Lilly, 92.
(Och, ja de är farfar och farmor till Fridolina.)
